Jag tackar för alla fina ord och uppmuntran.
Men jag kan inte ta åt mig all ära. Alla milen är inte cyklade från 10e dagen. Men det var så oehört varmt. Jag tror att det blev värmeslag samt vätskeförlust och sömnbrist som knäckte mig. Adrenalinet stog på topp helatiden, nätterna låg jag och planerade nästa dag. Först var jag oehört besviken på mig själv, men nu kan jag vara stolt för de milen jag cyklade. Det var ju nästan hela sträckan! Jag har lärt mig oehört mkt av denna resa. Jag har gått igenom mina fel och brister och okunskap om långdistans cykling. Jag tog inte reda på vad jag skulle äta eller dricka för att fylla depåerna. Lite typiskt mig ! Jag bara kör! Jag bara litade blint på mina ben och min envishet. Alla möten med alla man har träffat och naturen är oförglömmliga. Jag pratade med Maria (CF bladet) varje dag och hoppas att jag får ställa frågor till henne så att jag får lära känna Maria och inte bara hon mig. Jag kommer att vila ett par dagar till och sen kommer jag vara ute på vägarna igen. Jag har liksom fått mersmak.
Denna resa hade jag inte heller klarat av om jag inte hade fått den hjälp och stöd jag fick av mitt team. Som också skrammlade med bössorna när jag inte han komma itid. Där var barnen bäst, det var de som tog in de mesta av pengarna.
Det som var viktigast för mig var att jag höll mitt löfte till Kristina och CF.
Jag vill också tacka Ingela och My med familj och min svärmor Sinna och Tommy ( som kom från Stockholm ), Maria ( Emmas farmor) för den fina målgången i Lund när jag och Hampus , Emma och hennes farbror Felix cyklade in.
Det finns så mkt jag skulle vilja berätta, som är så svårt att prenta ner. Som att övervinna min rädsla för att vara ensam iskogen, och hur många mil var inte det! Men det konstiga var att det var inte alltid. Skogen såg ju olika ut och rädslan lika så. Det var inte så att jag han tänka en massa, jag skulle ju koncentrera mig på vägen, trafiken , naturen, dikena, om det fanns en skuggig plats att dricka på ( det kunde ta många mil), kolla kartan, titta efter den svarta skyllten med cykel på som jag följde, lyssna på radion, titta efter tjurar ;-D svara i telefonen eller sms, så jag hade fullt upp hihi.
Jag är så himla glad för alla små kommentarer och heja rop ni har skrivit. Det känns konstigt att denna resa nu är över. Jag har fått frågan om jag ska cykla nästa år? Lusten är stor att cykla från norr men hur jag ska klara björnar och vargar, det är för mig en gåta. Men man ska aldrig säga aldrig.
Jag ska sluta med ett par ord från mina barn som jag kommer att bära med mig länge . Hampus – Mamma, du är den starkaste mamma jag vet. Oskar- Du är grym!
En stor kram till er alla, nu ska jag ha semester och njuta av det regniga vädret!
Nilla med en cykel som väntar
Vi är inte ute på stora vägar – utan grusvägar… och kartorna har inte alltid varit så lätta att följa – så det är ett äventyr i sig. Det som imponerar mest är Gunillas fart – vi hinner inte alls med det vi tänkt oss (men vi lär oss under resans gång) //Lotta
cyklaforcystiskfibros